Primalt föräldraskap:
Hur ger man babyn en lycklig start i livet?

Av Pat Törngren


Få vuxna skulle i dag sätta samman det sätt de behandlades på som spädbarn med problem de kanske upplever i sina vuxna liv. Ändå blir människor som genomgår primalterapi och andra djupgående regressiva känsloterapier bara alltför smärtsamt medvetna om dessa problem. Jag har under lång tid i terapi kämpat med mina smärtor över min överväldigande ensamhet som litet barn. Jag blev varken ammad eller lyft upp i famnen tillräckligt ofta för att få mina behov tillgodosedda. Jag tvingades också sova ensam på nätterna från födseln.

Min terapeut gav mig nyligen en bok att läsa därför att den så tydligt bekräftade vad jag återupplevde under min terapi med honom. Jag vill gärna dela med mig av den här. Det är en bok baserad på arkeologi och som heter The Prehistory of Sex. Den är författad av Timothy Taylor och publicerad av Bantam Books 1997. Det intressanta avsnittet finns på sidorna 189-191.

Taylor uppger att barn i jägar- och samlarsamhällen fortsätter att amma till fem eller sex års ålder. De får en stark tröst av den villkorslösa kärleken som amningen ger. Ur denna upplevelse lär de sig tillit, förtröstan och förmåga till delaktighet. Författaren påpekar på att de inte alls blir beroende som individer, utan istället visar en anmärkningsvärd självständighet därför att de har en stark inre känsla av sitt eget värde.

Han påpekar att motsatsen ofta är fallet i krigarsamhällen. Ofta avhåller man barnet från råmjölken (moderns första mjölk). Det följs vanligen av tidig avvänjning. På grund av detta lämnas barnet med en oförlöst smärta, ilska, hjälplöshet och vrede som det inte kan förstå och inte uttrycka.

Detta utvecklar sig lätt senare i livet till antingen depression eller aggressiva och våldsamma tendenser, vilka kan riktas till och ageras ut mot en annan människa eller en grupp av människor. På det sättet liknar ett sådant samhälle ett krigarsamhälle. (Den schweiziska psykoanalytikern Alice Miller diskuterar ett liknande fenomen i sin bok I begynnelsen var uppfostran, Wahlström och Widstrand 1995, engelsk titel For Your Own Good: The Roots of Violence in Childrearing.)

För närvarande lär läkare och professionella barnpedagoger ut en metod som de kallar för fem minuters metoden. Föräldrar uppmanas att använda den för att göra sina barn mer oberoende. Timothy Taylor har en djupare insikt i vad det faktiskt gör med spädbarnet. (1)

Han säger att för att tidig avvänjning ska bli framgångsrik måste man lämna barnet att sova ensamt och ignorera att det gråter. Med fem minuters metoden låter man barnet gråta lite mer varje natt innan man tillfredsställer dess behov av mat och tröst. Som resultat slutar barnet så småningom att gråta helt. Vid det laget kan okunniga föräldrar bli förtjusta i tron att barnet har tränats till bättre vanor.

Timothy Taylor hävdar att det som verkligen händer är motsatsen - att en grundläggande djurinstinkt blir aktiverad - vilket man har iakttagit hos däggdjurs- och fågelungar. Spädbarnet känner instinktivt: "Om jag signalerar mitt nödläge och ingen kommer, så har jag blivit övergiven. Jag kommer att dö om jag inte sparar mina krafter. Att gråta tar på krafterna. Alltså, för att överleva måste jag sluta gråta och avskärma mig." Men innan barnet slutar gråta måste det anamma insikten att det har blivit övergivet.

Konsekvensen av detta är väldigt allvarligt. Taylor refererar till Martin Seligmans teori om "inlärd hjälplöshet". Han hävdar att om ett barn gråter och dess gråt inte beaktas och dess behov inte uppfylls, börjar det att fjärma sig från verkligheten. Det känner instinktivt: "Det spelar ingen roll hur hårt jag än anstränger mig, ingenting händer och ingen hjälp kommer. Så varför fortsätta försöka? Mina ansträngningar är i alla fall meningslösa." En sådan insikt är överväldigande för ett spädbarn och för att överleva tränger barnet bort den upptäckten ner i det omedvetna och försöker somna genom att göra sig känslolöst.

Att uppleva att misslyckas med att påverka omgivningen eller kalla på en vårdare ger grund till det som kallas "inlärd hjälplöshet". Barnet har lärt sig från början att försöka få dess behov tillfredsställda eller att göra sig gällande på något sätt - är meningslöst. Tragiskt nog är inlärd hjälplöshet ofta förstadiet till klinisk depression. Vi behöver hjälpa föräldrar att bli medvetna om det faktum att deras ”väluppfostrade” småbarn kan riskera att bli deprimerade och kan fortsätta att vara det senare i livet, om de inte går åratal i dyr terapi. Eftersom det är bättre att förebygga än att bota, är det livsviktigt att vi får igenom den kunskapen till nya föräldrar så tidigt som möjligt.

I en avhandling, som lästes upp vid en internationell konferens om Kangaroo Mother Care 1998, citerar en läkare från Kapstaden, dr Nils Bergman, ett forskningsarbete av Lozoff et al (1977), som studerade hur jägar-samlande stammar uppfostrade sina barn. Han säger: "Gemensamt för alla dessa stammar är det faktum att nyfödda bärs konstant. De sover med sina mödrar, de får omedelbart svar om de gråter, de får mat varje eller varannan timme och de fortsätter att ammas i minst två eller tre år." Han fortsätter med att uppmana föräldrar att ge sina barn en sådan uppfostran om den mänskliga rasen ska överleva.

För de flesta av oss kommer dessa upplysningar tragiskt nog för sent. Något som gör mig ledsen är att även om min mor inte var en varm, smeksam person, så var hon samvetsgrann och ville göra allt riktigt. Om böcker om vård av barn på hennes tid hade talat om för henne att hålla mig och trösta mig när jag föddes, att lyfta upp mig och bära omkring mig tätt intill hennes kropp, låta mig sova med henne, ge mig mat när jag var hungrig och inte lämna mig att svälta i 8 timmar varje natt, skulle hon ha följt deras instruktioner. Då hade mitt livs historia hade förmodligen blivit helt annorlunda.

I stället talade läkaren om för henne att inte ta upp mig för ofta och att inte under några omständigheter amma mig från 10 på kvällen till 6 på morgonen, eftersom min mage "behövde vila". (Några av mina mest kvalfyllda småbarnsprimaler har handlat om denna nattliga pina av ensamhet och hunger.) Eftersom hon var en samvetsgrann mamma, så följde hon läkarens instruktioner bokstavligt.

Hon brydde sig i alla fall om att jag grät, så hon ringde till doktorn och sa: "Jag kan inte låta min baby gråta så här. Ska jag verkligen inte amma henne?" Hans svar var: "Vad ni än gör, amma inte ert barn före klockan 6, eftersom det är skadligt för barnets mage." Så från omkring klockan 4 varje morgon gick hon omkring med mig i två timmar medan jag skrek, men hon gav mig aldrig bröstet. Senare berättade hon att det fick henne att känna sig desperat.

Det fick mig att känna mig desperat också. Jag visade henne så bra jag kunde att jag svalt och att jag led. Ändå verkade det som om vad jag än gjorde kunde jag inte få henne att förstå vad jag behövde. Det har bidragit till problem genom hela mitt liv; som till exempel skräcken över att jag aldrig kommer att bli förstådd hur klart jag än uttrycker mig. Det lämnade mig också med en stor osäkerhet i fråga om mat och rädsla för att aldrig få tillräckligt. Till det kommer att jag lämnades i känslan av att jag var "dålig" och inte var värd att få någonting (inte ens mat när jag svalt) därför att jag kände min mors irritation och förbittring över att bli väckt så tidigt på mornarna.

Så därför har jag i mitt vuxna liv varit tvungen att kämpa mig igenom problem med dålig självkänsla, känslor av att vara ovärdig, brist på bestämdhet, inlärd hjälplöshet och depression. Allt detta har bidragit till att jag blev tvungen att ägna många år i primalterapi för att återhämta mig från min barndom, vilket jag - tack och lov - håller på att göra nu.

Det finns flera bra hemsidor på internet för att hjälpa föräldrar. Två som jag föreslår är The Natural Child Project och The Primal Parenting Page . Jag rekommenderar dem till alla som väntar barn eller planerar barn i framtiden. Där finns länkar till sajter som främjar s.k. ”attachment parenting”, där man håller barnet i en tät, kärleksfull kontakt med moderns (eller faderns) kropp under de tidigaste månaderna i livet, så att man matar barnet så snart det är hungrigt och tillåter det att sova nära föräldrarnas varma kroppar på natten så att man uppfyller barnets behov av beröring och närhet. Förhoppningsvis så kommer det här omvårdande och kärleksfulla sättet att vårda barn på att bli det som föräldrar ägnar sig åt i framtiden, liksom det var i vårt avlägsna förflutna. Om det inte blir så, är vår framtid verkligen dyster.

Dr Nils Bergman avslutade sitt anförande om Kangaroo Mother Care med dessa ord: "Detta är ett absolut nödvändigt allmänt hälsokrav. Det är så det förflutna har formats och vår framtid är beroende av det."

Att rekommendera:

The Continuum Concept by Jean Liedloff (se Amazon på nätet för nyare upplagor)
(Kontinuumbegreppet av Jean Liedloff, svensk översättning, Carlssons förlag 1986)
Magical Child by Joseph Chilton Pearce
The Womanly Art of Breastfeeding by La Leche League
Nighttime Parenting by William Sears
The Family Bed by Tine Thevenin
The Biology of Love by Arthur Janov
Why Love Matters by Sue Gerhardt

Uppdatering i maj 2005: Ny forskning bekräftar Taylors hypotes. Hjärnscanning och studier som mäter vitala signaler och nivåer av stresshormoner hos spädbarn vi-dar att de blir mätbart traumatiserade om deras behov av kärlek och fysisk närhet inte möts tillfredsställande. Sue Gerhardt’s bok "Why Love Matters: How Affection Shapes a Baby's Brain" (Brunner-Routledge, New York 2004) tar upp några av de nyaste studierna.

Översättning - Johan Hultman


Return to the Primal Psychotherapy Page